cardinals

Jag bara ser rubriken och tänker - "oj, vilket tufft inlägg att skriva". Men det är väl bara att kasta sig in här va.
   Jag har varit kär flera gånger i mitt liv. Oftast har det bara varit "olycklig kärlek" (alltså när personen man är kär i oftast inte ens vet att man existerar) på avstånd, vilket också mest har varit att jag sett en person som jag tyckt varit väldigt snygg och sedan fantiserat ihop en fantastisk personlighet. Det är inte kärlek.
   När jag gick i 8an och var femton år träffade jag en tjej som blev min första flickvän, och min första "riktiga" kärlek. När jag tänker på det i efterhand var jag nog bara berusad av att någon tyckte om mig, om än bara lite, för att jag hade dittills varit ensam hela högstadiet. Förhållandet var inte så bra. På grund av min berusning var jag alldeles för snäll. En dag tog jag mig i kragen och gjorde slut. Det var nog inte heller kärlek.
   I ruinerna av det "förhållandet" växte någonting nytt fram. Jag lärde känna en flicka på internet. Haha. Hon bodde flera mil ifrån mig och vi ringde varje dag och pratade i flera timmar. Jag minns ingenting vad vi sa. Vi smsade ofta och jag minns att jag trivdes. Vi har träffats tre gånger. En gång var när jag var tillsammans med den första tjejen. Den tredje var ungefär ett år senare, då hon i sin tur hade en annan. Men däremellan, i september 2008, så träffades vi. Jag åkte hem till henne. Jag vet inte om vi var tillsammans, men vi var defintivt kära. Jag vet att jag tänkte på henne hela tiden. Jag tror det är kärlek.
   Sommaren 2009, innan gymnasiet, blev jag störtförälskad. Hon rubbade hela min värld, under bara en vecka och jag kunde inte tänka på annat. Det slutade i tårar. Det var nog kärlek.


Jag vet inte vad jag försöker komma fram till. Nu är jag i ett förhållande sedan 9 månader tillbaka och jag försöker tänka på hur det känns. Hur själva kärleken känns.
   För mig är kärlek något större än att bara tycka om varandra och vara tillsammans. Mer än att lita på varandra, ta på varandra, pussa varandra, ligga med varandra och skratta åt varandra. Det är, klyschigt nog, en kraft som inte behöver vara mänsklig. Man dras till varandra.
   Något som jag tycker är vackert och bland det viktigaste i ett förhållande är de små sakerna. Saker som att pussas, säga "jag älskar dig" och ha sex är väl kanske de tre stora (haha), men det finns så mycket underbara saker.
   Att värma varandra med sin andedräkt, att komma och ta hand om varandra med choklad och pussar när man är sjuk, att hålla handen (i smyg eller inte), att upptäcka varandra i detalj, att pussa kinder, gnugga näsor och skratta åt samma saker. Att lägga märke till roliga saker den andra gör hela tiden och tycka att det är gulligt. Små söta sms mitt i natten eller mitt på dagen, lappar i skåp och när man ser ett leende brista upp när personen ser en. Men också att bara vara. Att ha en person som man inte behöver sitta mittemot och prata med eller ligga i en säng och vara väldigt nära med. En person som man liksom bara kan njuta av dens närvaro. Jag tycker det är vackert.
   Också, när man bara har en sak i huvudet och inte kan tänka på något annat.
   Men det viktigaste ändå tror jag är att man inte älskar någon för att den är felfri. Utan att man älskar någon TROTS att den, precis som vi alla är, är full av fel och brister. Att man till och med älskar personen FÖR dens fel och brister, lika mycket som allt den underbara. Jag kan inte tänka mig att leva med någon som aldrig gick mig på nerverna. Förhoppningsvis kan den andra personens brister få en att upptäcka några av sina egna, och slutligen acceptera nästan alla.
   Kärlek handlar så klart om de stora sakerna. Men inte på samma sätt. Det är underbart att pussas. Pussas överallt (både på kroppen och på jorden). Det är underbart att säga jag älskar dig, på alla sätt. Sex är också underbart, både "romantiskt"... eller ja, verkligen mysigt sex, långsamt, varsamt, med musik, kyssar och kanske till och med lite larvigt tända ljus, och det sexet som kan bli bara sådär när man fan i mig inte kan hålla sig borta från varandra, man springer hem och sliter av varandra kläderna.
   Kärlek handlar INTE om att förändra sig själv för att passa den andra. Dock kan man ibland göra saker man inte skulle ha gjort, som man vet att den andra skulle uppskatta, för att det är bra för dels den personen, dels förhållandet i sig och dels för en själv. Man ska inte förändra sig själv, men jag har märkt att man mår bra av att göra på ett annat sätt någon gång ibland. Dessutom finns det få saker som känns så bra som när man gör en annan person lycklig och får se den le världens vackraste leende.
   Kortfattat: Att älska någon för de små sakerna. Att älska någon trots fel och brister. Att känna en nästan övernaturlig dragning till någon. Det får en att vara överlycklig i de bra perioderna och det får en att orka jobba vidare genom de lite sämre.

Nu har ju jag bara tagit upp kärlek som i "puss-gull-är-vi-ihop-nu-jag-älskar-dig-du-är-min-flickvän-kärlek". Det finns andra sorters kärlek. Andra kärlekar. Till sin familj. Till sin bästa vän. Till sitt husdjur. Men jag tror nog att den här "mallen" stämmer in lite på dem alla.

Min defintion av kärlek? Kärlek är allt man gör med en person man tycker om.