cardinals

Jag sa tidigare att jag hade en flickvän. Det har jag också.

Hon heter K. Hon är blond och lång, lika lång som jag och hon har lika stora fötter som jag, och det är bra, för då kan jag prova hennes klackskor och hon kan låna skor av mig när det behövs. Hennes syrra har ännu större fötter, och samma skosmak som jag, så då kan jag sno hennes skor. Jag gillar ju skor. Det är ju bara bra.

K är ett år yngre än jag, men eftersom hon flyttade till Sverige från USA när hon var tolv, så fick hon börja i sjuan istället för sexan. Hon är ju smart, såklart.

Hon är som sagt blond och har varit det så länge jag har känt henne, vilket är lite mer än ett år. Vi började i samma klass när vi började i gymnasiet. Vi går ju i en musikklass, och K sjunger. Hon är jätteduktig. Det är en av de få röster som får mig att smälta. Jag brukar oftast tröttna på en röst efter ett tag, när man lyssnar på ett speciellt band i flera veckor i sträck och till slut så är det bara tråkigt, men med K är det inte så. Jag kan lyssna och lyssna. Ibland sjunger hon när man pratar och det kan ju vara lite jobbigt, men då brukar jag tänka att det är vackert att lyssna på.

K är blåögd, inte sådär isblå utan lite mörkare. Ibland har hon knallrött läppstift och det är jättesexigt. Då brukar jag be henne sätta pussmärken på mig. Jag brukar få tjata.

K gillar rosa och lila. Till och med låset på hennes skåp är rosa. Hon har ett lila rum med en prinsessig queen-size säng och en rosa barngitarr som inte låter så bra.

Vi har varit tillsammans väldigt länge. Det är väldigt trivsamt. Det är sådär att i alla fall jag verkligen kan säga att jag älskar henne. Hon tycker om kladdkaka och har fått mig att tycka om det nästan mer än hon själv. Hon bakar ofta och även det som hon själv tycker att hon misslyckas med blir alldeles perfekt. Hennes hy är den perfekta att ta på, och hennes kropp är den perfekta att hålla om. Det blir ännu bättre av att vi som sagt är lika långa, så när man håller om varandra när det är så kallt som det är idag (-27 grader) så värmer båda varandra med sin andedräkt.

Hon bor i ett stort hus mitt på landet med en mamma, en pappa, två lillasystrar och en lillebror och tio chihuahuor i olika storlekar och färger.

Hon är den där tjejen som, när jag är med henne, kan jag verkligen säga att jag är den lyckligaste killen i världen. Jag är kär.

Jag kommer ihåg när jag blev kär i henne.

Jag kommer ihåg att hon var lång och blond och lyste upp hela klassrummet utan att kanske ens ha en aning om hur lycklig hon gjorde mig. Jag minns att hon skrev fina ord till mig som inte ens jag skulle kunna tänka ut på flera dagar. Hon var lika lång som jag, hon hade ett vackert ansikte med smilgropar och ögon som hon kisar lite med när hon ler. Hon hade vackra ben och alltid strumpbyxor, men ibland hade hon t-shirt och jeans och det var de bästa dagarna. Hon hade en röst lika vacker som hennes sångröst, händer som var mjuka och lena att hålla i, en perfekt mage som jag älskade att ta på, världens snyggaste muskulösa (ja) rygg- och axelparti, en rumpa som var alldeles perfekt att ta på (för det gör man), och det vackra blonda håret som bara har blivit finare. Hon sa vissa ord på engelska när hon pratade engelska, och när hon pratade engelska med sina systrar sa hon vissa ord på svenska. Hon hade ett jättefint skratt och klyschigt nog, ögon som fick i varje fall mig att dö.

Och det har har hon fortfarande. Det är hon fortfarande.

Jag sa tidigare att jag hade en flickvän. Det har jag också.

Hon heter K. Hon är blond och lång, lika lång som jag och hon har lika stora fötter som jag, och det är bra, för då kan jag prova hennes klackskor och hon kan låna skor av mig när det behövs. Hennes syrra har ännu större fötter, och samma skosmak som jag, så då kan jag sno hennes skor. Jag gillar ju skor. Det är ju bara bra.

K är ett år yngre än jag, men eftersom hon flyttade till Sverige från USA när hon var tolv, så fick hon börja i sjuan istället för sexan. Hon är ju smart, såklart.

Hon är som sagt blond och har varit det så länge jag har känt henne, vilket är lite mer än ett år. Vi började i samma klass när vi började i gymnasiet. Vi går ju i en musikklass, och K sjunger. Hon är jätteduktig. Det är en av de få röster som får mig att smälta. Jag brukar oftast tröttna på en röst efter ett tag, när man lyssnar på ett speciellt band i flera veckor i sträck och till slut så är det bara tråkigt, men med K är det inte så. Jag kan lyssna och lyssna. Ibland sjunger hon när man pratar och det kan ju vara lite jobbigt, men då brukar jag tänka att det är vackert att lyssna på.

K är blåögd, inte sådär isblå utan lite mörkare. Ibland har hon knallrött läppstift och det är jättesexigt. Då brukar jag be henne sätta pussmärken på mig. Jag brukar få tjata.

K gillar rosa och lila. Till och med låset på hennes skåp är rosa. Hon har ett lila rum med en prinsessig queen-size säng och en rosa barngitarr som inte låter så bra.

Vi har varit tillsammans väldigt länge. Det är väldigt trivsamt. Det är sådär att i alla fall jag verkligen kan säga att jag älskar henne. Hon tycker om kladdkaka och har fått mig att tycka om det nästan mer än hon själv. Hon bakar ofta och även det som hon själv tycker att hon misslyckas med blir alldeles perfekt. Hennes hy är den perfekta att ta på, och hennes kropp är den perfekta att hålla om. Det blir ännu bättre av att vi som sagt är lika långa, så när man håller om varandra när det är så kallt som det är idag (-27 grader) så värmer båda varandra med sin andedräkt.

Hon bor i ett stort hus mitt på landet med en mamma, en pappa, två lillasystrar och en lillebror och tio chihuahuor i olika storlekar och färger.

Hon är den där tjejen som, när jag är med henne, kan jag verkligen säga att jag är den lyckligaste killen i världen. Jag är kär.

Jag kommer ihåg när jag blev kär i henne.

Jag kommer ihåg att hon var lång och blond och lyste upp hela klassrummet utan att kanske ens ha en aning om hur lycklig hon gjorde mig. Jag minns att hon skrev fina ord till mig som inte ens jag skulle kunna tänka ut på flera dagar. Hon var lika lång som jag, hon hade ett vackert ansikte med smilgropar och ögon som hon kisar lite med när hon ler. Hon hade vackra ben och alltid strumpbyxor, men ibland hade hon t-shirt och jeans och det var de bästa dagarna. Hon hade en röst lika vacker som hennes sångröst, händer som var mjuka och lena att hålla i, en perfekt mage som jag älskade att ta på, världens snyggaste muskulösa (ja) rygg- och axelparti, en rumpa som var alldeles perfekt att ta på (för det gör man), och det vackra blonda håret som bara har blivit finare. Hon sa vissa ord på engelska när hon pratade svenska, och när hon pratade engelska med sina systrar sa hon vissa ord på svenska. Hon hade ett jättefint skratt och klyschigt nog, ögon som fick i varje fall mig att dö.

Och det har har hon fortfarande. Det är hon fortfarande.